Mats Strandberg, som slog igenom så det small om det med ”Engelsforstrilogin”, har lämnat tonårshäxorna bakom sig, dumpat medförfattaren Sara Bergman Elfgren, och levererar här en intensiv rysare till havs. ”Färjan” är en smart uppbyggd thriller där kapitlen följer olika passagerare, och där jag som läsare slängs mellan olika relationer och människoöden.
Kusinerna Lo och Albin som inte sett varann på länge och deras trasiga familjer, en före detta schlagerartist som numera jobbar som karaokevärd på färjan, Calle som ska överraska sin partner under kryssningen, Madde och hennes kompis som bara är ute efter att festa, är några av passagerarna jag får lära känna under resans gång.
Det kunde lätt blivit rörigt med så många olika personer att hålla reda på men Strandberg är duktig på att få mig att känna för berättelsens karaktärer. Vissa mer än andra naturligtvis, men alla är intressanta av olika anledningar.
Det övernaturliga elementet i boken är det enda jag inte är helt eld och lågor över. De monster som beskrivs känns förutsägbara och ganska trötta i porträtteringen. Jag hade gärna sett något mer spännande på den punkten. Kanske en helt egen skapelse? Ett bagatellartat klagomål kan tyckas och jag kan förstå att författaren valt något vi alla redan är hemtama med.
”Färjan” är i övrigt en utmärkt rysare. Upplägget med helvetet som bryter loss under en Finlandskryssning är en perfekt utgångspunkt för en skräckroman. Lyckligtvis infrias potentialen. Det är blodigt, klaustrofobiskt och stundtals riktigt läskigt. Precis som jag vill ha det.
Jag håller helt med. Gillade karaktärsbeskrivningarna och miljön men tycker nog inte han utnyttjade möjligheten optimalt. Bra, men inte årets bästa för mig. 🙂